Jag sitter och stirrar ner i min mobil när jag plötsligt får jag ett sms och i samma ögonblick inser jag att jag är faktiskt påväg till skolan och ska redovisa för klassen APK 13. Det hugger till lite i magen när jag tänker på det och känslan upprepar sig. Just nu sitter jag på tåget, lukten av en söt parfym sprider sig i vagnen. Dem ropar ut i högtalarna att vi stannar i Anneberg, folk börjar prassla med sina väskor för att förbereda avgång.

Nu sitter jag på spårvagnen, jag trodde att den skulle åka ifrån mig, så jag fick springa sista biten. Känslan av att det hugger i magen har inte försvunnit, och mannen som sitter framför mig har nästan en likadan mössa som mig. Jag hade inte behövt springa.

Nu sitter jag på en stol i skolan, men jag kan inte släppa att tjejen bakom mig på spårvagnen hostade mig rätt i nacken/örat när jag gick av. Usch

Äntligen befinner jag mig i scensalen, Felicias grupp börjar. Jävlar vad nervositeten steg när den andra klassen droppade in. Men nu börjar det (vi filmar allt).

Så nu är det dags för min grupp att gå upp på scen och redovisa. Nu är det bara att omfamna nervositeten och ge mitt bästa.

-Det här kommer gå jävligt bra!

Och det gjorde det också, vilken skön känsla nu när det är klart jag är glad och vill bara krama om hela min gruppen för att vi var så bra. Vi fick bra respons av några tjejer i klassen ovan, dem gick upp på scenen och berömde vårt arbete. 

- Bra att ni lyfte rollen 

- Det var så bra att jag rös

Känns så roligt, nu ska vi få feedback från en grupp i klassen ovan.

Budskapet gick fram, dem tyckte det var bra och rörande.

Dock är det alltid bra att ha en plan b när ljudteknik är inblandat.

/ Goldenfox